Lenas cykelblogg

Lenas cykelblogg

Bloggen

Träning, tävling plus annat kul på två hjul och lite till….

Vätternrundan 2013

LoppPosted by Lena Sun, June 16, 2013 21:48:48
Jo vi börjar väl från början och jag kan redan här och nu berätta att jag tänker vara ärlig med allt jag skriver för det är precis så jag tänkte och fortfarande tänker.

Fiona är tjejen som gjort allt möjligt och har jobbat i ett år med att få till all logistik kring att överhuvudtaget kunna ställa detta lag på startlinjen i Motala. Helt klart värd en stor eloge speciellt nu när hon inte möjligheten vara med oss över mållinjen. Jag, Jessica och Susanne (som också dragit ett stort lass) skulle också agera ledare och Jessica var ansvarig för Göteborgstjejerna med omnejd och vi Stockholmsområdet. Plus då att vi hade ett stort antal lite spridda runt om i vårt avlånga land.

Som krav för att få köra med SubXX Team Naturelle med måltid på 8:15 har alla tjejer fått kvala in genom att vara med på minst tre av våra gemensamma träningar eller lopp som vi deltagit i. Tanken med att behöva kvala in till vår grupp är att vi vill cykla snabbt, snyggt och säkert. De tre obligatoriska S:en. Vi har kört Roslagsvåren, Vänern, Siljan och ett mångfaldigt antal träningar, hela vintern faktiskt om man nu ska räkna med det ;) Vi har lärt känna varandra otroligt väl, så väl att vi ledare visste exakt vart vi skulle placera vilken tjej i kedjan för att få ut mest effekt. Detta kom ju naturligtvis att spricka efterhand men de första fyra milen iallafall. Unikt.

Nåväl vår lista var klar och vi visste exakt vilka som skulle köra. Då, dagen innan loppet hör en tjej av sig som funnits med på vår lista men som trots idoga försök från Fiona inte svarat på mail eller meddelanden varför vi avfärdat henne från listan då vi var i tron att hon inte skulle köra. Jodå hon skulle åka med oss. En annan tjej i vår grupp försäkrade att hon var en mycket rutinerad cyklist, tävlat i många år och kört mycket i grupp. Vi i ledargruppen velade lite fram och tillbaka här men beslutade sedan att hon fick vara med trots att vi inte visste hur hon körde och det faktum att hon inte kvalat in som de andra tjejerna behövt göra. En chanstagning. Nu i efterhand vet vi. Ta aldrig in någon i en välsvarvad grupp som du inte känner till....

Lite smånervig morgon innan vi rullande ner till starten. Fotografering, sista nervöskisset, lägga av kläder, avprickning av tjejerna och en sista koll att allt är med. Där upptäcker vi att en tjej tydligen inte tänker köra för hon har inte dykt upp på kvällsmötet kvällen innan och tydligen inte på boendet heller. Man kan väl åtminstone meddela ledarna eller de man bor med om att man inte tänker köra. Riktigt kasst faktiskt.

Morgonpyssel...


Fionas "goodie-bag"

10:06 gav vi oss iväg i två snygga led. Högerledet bestod av tjejerna från Stockholm och lite andra som vi kört mycket med och vänsterledet tjejerna från Göteborg plus de som bor i andra delar av landet. Allt för att man skulle känna till ryggarna och få en stabilare och säkrare körning. 32 tjejer stark klunga rullade iväg. Man kan inte säga något annat än att det är maffigt att se över 30 orange/vita tjejer rulla iväg i perfekta led. När man låg sist önskade man att man hade en hjälmkamera för att kunna visa upp hur häftigt det är. Men det klart film är en sak och känslan är en annan. Önskar bara jag kunde förmedla...

Strax innan start

Det gick rätt ryckigt plus att vi hade motvind och kantvind om vartannat. Vi fick ändra riktning på kedjan stup i ett och ingenting verkade hjälpa. Bäst är faktisk rak motvind om det nu nödvändigtvis måste blåsa. Efter 4 mil vid en omkörning bakifrån händer det som inte får hända, tjejerna framför mig orkar inte hålla rullen utan tappar snabbt kedjan. Jag ligger då i innerled och försöker göra mig hörd i vinden att jag måste ut. Blir lite tight då vi håller på att bli omkörda men samtidigt håller vi på att dras isär till två klungor. Det blåser så hårt att ingen hör att vi skriker. Jag kommer ut och får göra ett hästjobb i den starka motvinden att dra upp tjejerna till de andra igen. Phew det tog på krafterna. Strax därefter tappar vi Nina. Jag försöker få in henne på min rulle men hon är rökt. Tyvärr.

Det går såååå seeegt, det blåser och är allmänt jävligt. Tänker att "det här är banne mig inte roligt". Vi ligger efter i tidsschemat men det hade vi ju räknat med från start då vi visste att det skulle blåsa mot ner till Jönköping. Vi blir omkörda av några snabbgäng, de gör ett bra jobb, går ner på ett led och passerar snabbt och säkert. Det var ju vid en sådan omkörning vi hade krasch nr 1 förra året så tjejerna hade fått extra påminnelse om att bara titta rakt fram och koncentrera sig på sitt egna led och grupp. Gick finfint.

När vi kommit förbi mysiga Gränna börjar jag bli riktigt förbannad. Under hela resan dit hade jag, Susanne och Fiona TJATAT om att inte gå in och lägga sig PÅ högerlinjen varpå hela klungan hamnar nästan nere i diket. Men varför? Säkert av ren vana men nu är det så att vi faktiskt kan utnyttja hela vägbanan så varför inte göra det istället för att köra ner klungan i diket. Det är så otroligt lätt att man hamnar utanför kanten i kantvind och den bakom inte har någonstans att ta vägen om något händer. Nej tjejer, det här är inte säker cykling. Jag tjatade och tjatade och tjatade lite till. Dessvärre lät jag säkert surare och surare också men jag blir så trött när ingen verkar lyssna. Speciellt irriterad blev jag när det hela tiden var göteborgstjejerna som inte verkade fatta.

Strax före Kexholmen punkterar Sandra, så himla orättvist, en av våra starkaste tjejer som kört och varit med på allt. Nu hör till saken att vi hade ett beslut på att vi stannar för krasch men inte mekaniskt strul eller punka så hon blev lämnad. Tyvärr. En säkerhetsnål i däcket, jag menar hur stor är sannolikheten? Vid foten av backen strax därefter hoppar Martinas kedja men hon lyckas få på den snabbt och kan jaga ifatt oss uppför. Starkt. I de snabba nedförskörningarna ner mot Jönköping, som dock inte går så fort pga vinden, sköter tjejerna den där med högerlinjen bättre, tack och lov för det går rätt fort och blir rätt tight på högersidan.

Genom Huskvarna och Jönköping flyter det på bra utan incidenter och nästa anhalt är första depån i Bankeryd. Susanne kommer förbi och ropar att Jessica är trött och antagligen tar andra gruppen i vår planerade fler-stegs-raket där de som känner sig slitna bildar en egen grupp som jobbar mot mål nr två 8:45. Strax därefter kommer även beskedet att Fiona inte mår bra och måste kliva av i Bankeryd. Fiona tar trots detta tag i uppgiften med uppdelningen av gruppen och agerar grindvakt för att lägga 8:45 tjejerna bakom sig så vi kommer i rätt placering in i depån. Hon frågar alla tjejerna men INGEN verkar intresserad, där ligger bara hon och Tiina (som är den enda i gruppen som beslutat sig för att köra för 8:45 istället). Men hallå!!!! Där rök den strategin.... Jag tittar på Fiona när jag kommer längst bak och ser ett mycket plågat kritvitt ansikte. Stackars stackars Fiona :(

Jag agerar tidtagare i depån eftersom Jessica släppt. 3 min och det känns som gott om tid, hinner kissa, byta flaskor, fylla pulver med sportdryck, äta en pannkaka och samtidigt räkna ner. Vi kör iväg allihopa utom Fiona som kastat in handduken och Martina som får strul med kedjan igen. När vi väl är på banan igen så är det flera tjejer som bonkar som stenar i backen efter depån. De får gå ner och lägga sig bakom och några måste släppa. Känns jäkligt onödigt eftersom vi hade en strategi med möjlighet till en sub 8:45-klunga. När vi väl samlat ihop oss räknar jag in att vi nu är 18 tjejer som går med kedjan plus några som vilar bakom. Äntligen! Nu snackar vi cykling! Plötsligt känns det väldigt roligt att cykla igen och kedjan fungerar mycket bättre då tjejerna som är kvar är betydligt jämnare och dessutom färre. "Find the flow" har varit vårt ledord i SubXX och det hade vi verkligen då och där. Underbar känsla.

Runt 13-14 mil någonstans håller jag på att få slag när jag tittar ner på pulsklockan. Pulsen ligger långt över 200 och är 126% av max. Med tanke på vad som hände coach Fredrik på Lida Loop förra helg med hjärtflimmer och annat skit som han upptäckte just via pulsklockan så blev jag ärligt talat livrädd. Jag reagerade först som han gjorde "det är nog bara någon störning på Garmin" men det höll i sig flera minuter och jag hann fundera rätt mycket under den tiden vill jag meddela... Min Garmin har dessutom aldrig visat några såna här tecken. Fick nästan panik, tänkte att vad händer nu? Svimmar jag och kör av vägen? Känner jag mig inte lite vimmelkantig? Känns det konstigt någonstans? Får jag hjärtattack? Alltså, jag blev helt paralyserad av skräck. Det kanske låter fjantigt men för mig var det dödligt allvar. Blev helt tyst, fokuserade endast på min kropp och hur det kändes, körde på i kedjan som om ingenting hänt men inne i huvudet var det krig. Efter någon tid som jag uppskattar till 5-7 min rättar pulsen till sig och då upptäcker jag att sifforna för distans och medelfart helt fallerat vilket tyder på att något hänt med Garmin, inte med mitt hjärta. Drar en lättandes suck men efter det här är huvudet inte riktigt med längre. Vi har över halva sträckan kvar och jag känner små pirrningar i benen lite då och då som ett slags förstadium till kramp.

Börjar må illa, riktigt illa faktiskt och i Hjo funderar jag på om jag verkligen klarar det här. Vi är nu bara 12 som snurrar i kedjan och kan inte bli av med fler varför en liten liten hastighetssänkning beordrats om vi inte ska bränna några till. Det känns lite bättre en stund när farten sänks något och jag börjar längta till depå 2 som är 1 min stopp efter Karlsborg. Där ska jag proppa en flaska full med Resorb för att minska krampriskerna. Depån kommer dock mycket snabbare än vad vi räknat med. Kör in och jag ska ta tid igen men just då hade jag helt glömt det. Jag är inte riktigt med i matchen längre. Någon skriker, vad är tiden, jag skriker 30 sek. Alltså jag kan inte hålla koll på tiden på en cykel som ligger ner och samtidigt få nåt vettigt gjort. Jag bara fumlar, hittar inte Resorb-tabletterna. Tiden skriker någon igen. Jag tänker "men håll koll på tiden själv för f-n". Jag vet, inte rätt tänkt men jag är borta. 10 sek skriker jag och inser att jag inte ens hunnit äta pannkakan. Jag hann absolut ingenting på 1 min förutom att byta flaskorna som jag nu bara har vatten i. Ödesdigert visar det sig senare.

Bästa depå-personalen med Gillberg i spetsen

Vi kör vidare, fortfarande bara 10-12 som drar. En tjej börjar tjata om tiden och blir mer och mer enerverande. Vad jag förstår vill hon att några få, de som orkar, ska dra vidare för att klara målet på 8:15. Så tänker inte jag, så många som möjligt av de här tjejerna som är kvar ska in i målet på en bättre tid än förra året, klarar vi 8:30 är det ändå en stor bedrift. SubXX handlar om tjejkraft, att göra något storslaget tillsammans, inte att 3-4 stycken ska klara tiden och segla in ensamma i Motala. Nej det är inte grejen med SubXX. Sorry tjejen du har nog hamnat i fel gäng. Hon tjatar och gnäller men jag hör knappt, börjar bli avtrubbad. Monika däremot har huvudet med sig och blir tillslut så förbannad så hon säger "men kör själv därframme i 40 knyck så får du se hur det går" Det blir tyst efter det.

Vi blir omkörda av ett hawaii-gäng med allsköns olika tröjor. Vi hamnar bakom dem en stund, dividerar lite hur vi ska göra. Köra om dem igen är inte ett alternativ då många är slitna, inklusive mig själv. Vi vill heller inte åka snålskjuts så efter ett tag beordrar vi att släppa och lämna lucka för att dra igång vårt kedjejobb igen. Fortfarande 10-12 tjejer som drar. 6 mil kvar, pirrningarna i benen blir fler och oftare. Tar en liquidgel och hoppas att det ska hjälpa. Det gör det. I drygt en mil ungefär. Någonstans vid Hammarsundet tok-krampar båda benen samtidigt överallt. Det är helt vedervärdigt. Jag har kämpat ett tag att gå med i kedjan men nu går det inte av förklarliga skäl inte längre. Jag måste ner bakom grindvakten och vila och försöka överleva in i mål. Jag går ner men hamnar i grindvaktsposition i kantvinden - på fel sida... dvs den sidan som tar vinden. Ajajajajaj mina ben, de krampar hej vilt. De är nära att jag ger upp. Pannbenet växer mer än det någonsin gjort förut tror jag. Jag vill inte släppa här, inte nu när det bara är 4 mil kvar. Snälla benen. Tre mil kvar, två mil kvar. Jag ser mamma och pappa längs vägen hejandes och Prikken som skäller. Jag vinkar och jag ser tydligen pigg och fräsch ut enligt vad mamma berättar senare. Jag konstaterar att jag måste ha en bra mask ;) Medevibackarna var en tuff tumaning med två krampande ben. Sista biten in i mål över målmattan och in i målportalen. I made it! WE MADE IT! 8:17. Alltså titta på den tiden. Av en tjejklunga runt Vättern. Sanslöst bra och jag är så stolt att ha fått vara med att bidra.

Champagnen sprutade och lyckan är total! Efter en stund mådde jag dock inte så bra längre. F-låt alla jag pratade med efteråt, måste ha varit lite "borta". Hängde vid ett träd ett tag innan jag och Cissi (som hade krampande fötter) i sakta mak cyklade hemåt. Väl hemma besöktes toaletten med kräkningar och sedan hamnade jag på köksgolvet, skakandes innan jag orkade ta av mig kläderna och komma in i duschen. Fastnade nästan där, orkade ingenting och det tog en evighet innan jag äntligen var klar och fick lägga mig på sängen en stund. Fortfarande skakande. Anne fixade middag och när man fått i sig lite av Susannes goda lasagne mådde jag bättre, även om jag inte kunde skåla i vin som de andra.

Kram till alla inblandade! Love you ladies!

Glädje med B & B

  • Comments(5)//blog.bernstrom.net/#post32